VCK tar silver i Masters-VM genom Eva Gustavsson
I slutet av augusti kördes Master-VM i landsvägscykling i Poznan, Polen. Loppet genomfördes i två etapper, tempo och linje. Linjesilvret i D55-klassen vanns av ingen annan än blårange Eva Gustavsson.
Nedan följer den nervkittlande racerapporten berättad av Eva:
”Hemma igen efter nästan en vecka i Poznan. Som vanligt när det är tävling blir det inte så mycket tid över till annat. Nummerlappar ska hämtas, cyklar ska mätas, banor ska rekas, ibland flera gånger. Däremellan ska benen helst få vila lite också. Det skulle köras både tempo och linje, det senare i form av Gran Fondo som är lite speciellt (läs stökigt och bökigt). Det var varmt, men det passar mig rätt bra, uppåt en 35 grader på eftermiddagarna.
Nåväl, till väsentligheterna: Lopp 1 – Tempo 18 km i en liten håla ca 1 timmes bilfärd från vårt hotell. Banan var teknisk med fyra stycken 90-graderssvängar och en chikan på utvägen, sen vändning på en smal!! väg sen hem igen med lite bonus i form av 2,5 km och ytterligare ett par svängar. Ett par km av vägen var i uselt skick, som förbi Målhammar ungefär, och det skulle vi tävla på. Vid andra tillfället jag provade banan sänkte jag däcktrycket från 8 till 6.5 bar, då flöt det lite bättre. Tävlingsdagen kom snabbt och det var dax att reka banan i tävlingsskick innan start, dvs med alla kurvor konade och vändpunktens exakta läge. Klockan 10:14 i torsdags stack jag iväg ned för rampen och var tillbaka ca 29 min senare. Det hade gått mycket långsammare än jag trott på den platta banan, men det var lika för de flesta andra. Kunde inte gett mer men nådde inte mitt mål att vara i den översta tredjedelen i resultatlistan. Ett OK lopp, men är inte nöjd. Blev 6:a i min åldersklass.
På fredagen var det dax att ladda om inför linjet. Ut och reka de delar av banan som inte låg inne i stan (ville undvika de mycket trafikerade vägarna innanför stadsgränsen). Caj körde ut mig och Cissi en bit på banan och vår plan var att cykla ca 65 km och sen bli upphämtade igen för att reka sista biten med bil. Delar av banan visade sig vara i riktigt dåligt skick, som pavé typ, fast lagad asfalt sen 25 år tillbaka, det kombinerades med bitvis mycket smala vägar. Gällde att gå på tunga växlar på de sämsta partierna för att få riktigt bra tryck i pedalerna. Langningsstället låg i den enda slakmota som banan kunde uppbringa.
Lopp 2 – Linje/Gran Fondo 107 km. Söndagen skulle bjuda på det varmaste vädret och damer 50+ startade sist av alla kl 10:17. Vi var ca 100 i min startgrupp och fyra klasser. Alla hade sagt ”ligg längst fram”, så jag ställde mig först i fållan, det visade sig dock att vi slussades vidare i två steg så jag stod inte riktigt längst fram i starten, men helt OK ändå. Första milen gick på en bred infartsväg till stan och jag jobbade för att ligga långt fram. Det ville ju alla andra också. Vid km 10 svängde vi av stora vägen och in på småvägar, från nu och fram till ca 30 km från mål skulle det vara ett oändligt antal svängar och rondeller, inte en chans att memorera, så jag körde med ruttfunktionen i GPSen för att få lite framförhållning. Det var bra. Jag kämpade med mig själv hela tiden för att ligga bra med i täten, men inte först. Vi hade tre dragvilliga damer längst fram, så de fick hålla farten, och det gjorde de bra. De stod alla högst upp på var sin pall lite senare på dagen. Vid km 35 skulle vi komma till ”pavésektionen” och precis som jag gissat så kom det flera ryck där. Jag körde tung växel och kunde avlasta sittdelarna lite och undvika kedjehopp. Klungan decimerades nog rätt rejält på detta korta avsnitt.
Jag hade befarat att vi skulle bli ikappkörda av herrarna ute på långa varvet när vi kom in på den gemensamma delan av banan igen, och mycket riktigt så kom en stor herrklunga ikapp. Nu ville det sig inte bättre än att vi nästan var ikapp de äldre herrarna precis när detta hände så nu blev det bökigt. Med bara nån km till byn Buk där det var langningszon kunde man ju undra lite smått hur nån skulle hitta sin flaska där. Jag hade redan bestämt att jag struntade i extra vatten, hade en reservflaska i fickan, det fick räcka. Nåväl, vi tog oss förbi langningen och vägen blev bredare. Härifrån och in till mål skulle vägarna vara i mycket bättre skick, och jag började slappna av. Då small det nånstans snett framför mig. Rejält. Tror att minst 25 cyklister gick i backen, men jag lyckades väja, mycket tack vara att jag fick sladd så cykeln vände sig ut mot en grässlänt som jag kunde sikta på. Lyckades ta mig upp på vägen igen utan att stanna, men nu var damklungan ett minne blott. Jag såg bara en enda dam. Var var de andra? Vi hade kommit lite ifrån varandra när vi mergade med de två andra klungorna. Jaha, det vara bara att köra. Ganska snabbt kom Sissel från Norge ikapp och vi försökte få lite fart på de runt omkring oss som mestadels var herrar som inte orkat hänga med sin huvudklunga. Vi plockade upp fler och fler och tillslut var vi tillräckligt många för att kunna få bra fart igen. Vi fick göra mycket jobb själva, herrarna var väl inte så intresserade att dra hem några tanter kan man tro, med all rätt. Hade inte sett nån annan i min klass sen kraschen så hade ingen aning om hur jag låg till. Väl i mål stötte jag på Elin från Norge som kör W50, och hon hade vunnit sin klass och var i mål ett par minuter före mig. Hon kunde berätta att Janni Bormann W55 från Danmark hade varit före henne efter kraschen, men mer än så visste hon inte. Nu kom det en kommisarie och värmefotograferade cykeln och skickade iväg mig för att väga cykeln. Nu började jag så smått tänka att kanske, kanske, kanske kan jag vara på pallen. Sen kom Caj och sa att jag var tvåa.
Fatta det, 2:a på Master-VM, helt osant. Vågade inte tro det förrän jag såg mitt namn på storbilds-TVn.”
Så sant som det är cyklat! Stort grattis Eva och lycka till i dina kommande utmaningar!
Läs mer om svenska VM-framgångar på SCF:s hemsida.